När de första bosättningarna dök upp i Spångaområdet är det ingen som riktigt vet. Vad arkeologerna vet är att under den äldre stenåldern, för cirka två miljoner år sedan, låg hela området under vatten. Det var inte förrän den yngre stenåldern led mot sitt slut och den så kallade koppar-stensåldern knackade på dörren, för cirka 4000 år sedan, som delar av socknen började höja sig ur havet. Men inte ens då talar man om fasta bosättningar, utan området utnyttjades mest som jakt- och fiskeområde. Fynd av flintyxor från den här tiden kan dock tyda på att det fanns åkerbruk. Området var mest att likna vid ett skärgårdslandskap vid den här tiden. Under femtiotalet fann man ett stort gravfält, det så kallade BeckombergaRåcksta-gravfältet, med fynd från järnåldern och en bit in i vikingatiden. Fynden av kammar, spännen och lerurnor visar att gravområdet använts i cirka 1000 år.
1951 fann arkeologer från stadsmuseet en stensättning på den högsta punkten av Grimstahöjden. En kantkedja av upp till en meter långa stenar bildade en cirkel med sjutton meters diameter. Mindre stenringar låg innanför kantkedjan. Här fann arkeologerna bland annat en knapp och en kniv gjutna i brons. Detta betyder att bygden hade en bofast befolkning under bronsåldern, cirka 1800 – 500 f Kr.
Vikingatiden lämnade betydligt fler tecken på liv och leverne i området. Varje bosättning vid den här tiden hade sin egen gravplats. De flesta av de gamla gårdsnamnen härstammar dessutom från den tiden, som Vällingby och Grimsta.
På den södra sluttningen av Grimstahöjden, närmare bestämt på nuvarande Kanngjutargränd 1, gjorde arkeologerna ett av de mest unika fynden i området. Man fann ett gravfält som bestod av 13 anläggningar med kistgravar. De hade grävts in i den branta backen får att kunna stå horisontellt. Över gravarna hade man lagt stensättningar. Trots att fyndplatsen var betydligt yngre, från järnålderns sista skälvande minut, alltså runt 1000-ta1et, var fyndet även denna gång av brons. Det var i en av kistgravarna som det märkliga fyndet gjordes. När en av stenarna i en stensättning avlägsnats påträffades en vindflöjel i brons. Den stod på högkant tätt intill stenen. Flöjeln mätte 15×15 cm och var tillverkad i området med gravyrer av bland annat jaktfalkar, något som var högsta mode i Europa och som man tydligen kände till här uppe i Norden.
Under 1 000-talet hade kristendomen slagit igenom, Ansgar kom ju till Birka redan på 830-talet, och i slutet av 1100-talet byggdes Spånga kyrka som idag är den äldsta kyrkan i Stockholmstrakten. Det var gamla hedniska indelningar av marken som socknarna byggde på. Under vikingatiden bestod Spånga av gårdarna eller byarna Grimsta, Hässelby, Vällingby och Råcksta. Ändelsen -sta anses betyda fäbod och Råcksta, som tidigare skrevs som Rogersta, skulle då betyda Rogers fäbod.