För några veckor sedan skrev Björn i ett inlägg att vi nu haft öppet hus där vi visat upp kvarnen i drift i 30 år. Jag har läst i föreningens nyhetsblad ”Hembygdsnytt” om de första årens arbete.
Allt började redan 1984 när Vällingby hembygdsgille grundades. En av de saker som föreningen ville göra var att rädda kvarnen till eftervärlden. Föreningens logga har ända sedan starten varit hämtad från spånelevatorn som står utanför kvarnen.
Att starta kvarnen var inte bara en teknisk fråga om att få maskiner och utrustning att fungera. Det var också att få ägarens (Stockholm stad) tillstånd att hyra kvarnen och driva ett arbetslivsmuseum där. De första åren var det många möten och mycket brevskickande.
När vi kommer fram 1987 börjar det hända saker. Alla tillstånd är på plats, och arbetet med att sätta kvarnen i körbart skick kan starta. I augusti 1987 har kvarngruppen tillverkat en remskiveväxel så att kvarnen gick att driva med en traktor. En rem har också inköpts för att koppla ihop traktorn med drivverket inne i kvarnen.
Den 19 augusti städas kvarnen. En vecka senare, den 26 augusti, är det dags att provköra drivverket. Det har då gått 35 år sedan den siste mjölnaren, Sven Mellström, stängde kvarnen. Nu startade samme mjölnare åter upp drivverket. I Hembygdsnytt skriver Sven ”Kvarnverket går förvånansvärt bra efter uppsmörjning när jag provkörde det för fösta gången på trettiofem år”.
Detta var bara första steget av många för att sätta kvarnen i drift igen. Under hösten sker en del arbete, bland annat med att få ett av stenparen i fungerande skick.
Den första kvarndagen
Efter en vinter med mycket arbete är vi så framme vid den stora dagen. Det är söndagen den 29 maj 1988. Det är dags för kvarnens dag, som det står i inbjudan. Enligt programmet skulle det bli malning två gånger under dagen, klockan 11 och 13 och däremellan skulle Sven berätta om kvarnens historia. Dessutom var två folkdansuppvisningar inplanerade och det skulle finnas mjöl, bröd samt kaffe med kvarnbullar att köpa. Men skulle kvarnen fungera? Skulle det komma några människor? Skulle det gå att sälja mjölet?
Kvarnen fungerade, det kom massor med folk och mjölet tog slut direkt. Stärka av denna framgång arrangerades en ny Malningens dag den 25 september. Ny succé, massor av besökare och allt mjöl och fikabröd gick åt.
Ett år senare, den 10 september 1989, besöker jag för första gången en kvarndag. Jag minns hur spännande alla tyckte det skulle bli att få se kvarnen i drift. Det var nästan som vid den första månlandningen. Till skillnad från Apollouppskjutningen hade föreningen ordnat med folkdanslag och spelemän.
Intresset för månlandningar avtog snabbt, men intresset för kvarndagar har inte minskat med åren. I år hade vi fem kvarndagar, med mängder av besökare. Vi mal mångfalt mer mjöl, och säljer slut på allt. Lika stor åtgången är det på bullarna. Och intresset för kvarnen historia är lika stort som idag som det var för 30 år sedan.
Återinvigningen
Under de första åren arbetade kvarngruppen med att renovera turbinen och en av centrifugalsiktarna. Turbin och turbinrör krävde en del arbete för att sätta i körbart skick. Samma gällde sikten. Den officiella återinvigningen av kvarnen blev i maj 1990. Då drevs kvarnen på vattenkraft och kvarngruppen kunde producera siktat vetemjöl. Om detta får vi återkomma när vi har 30 årsjubileum i maj 2020.
Har du minnen från de första kvarndagarna på 1980-talet? Maila oss, eller skriv i kommentarsfältet nedan.
Du måste logga in för att kommentera.