I föreningens tidning Hembygdsnytt nummer 1 år 1987 fanns en artikel om Vällingby / Hässelby i förvandling av Bertel Hast, där Bertel berättar om sin barndom under 1930-, 40- och 50-talen.
I mitten av 30-talet låg runt Vällingby en krans av större och mindre gårdar och torp. De gamla gårdsnamnen har man lyckligtvis bevarat. På 50-talet, då man började exploatera det vi i dag kallar Västerort, fick områdena runt den nya stadsdelen Vällingby namn efter dessa gårdar. I kransen ingick Råcksta, Grimsta, Hässelby gods, Plaisiren, Vinsta och Nälsta.
Hässelby Gods var den ojämförligt största gården. I storleksordning kom sen Råcksta, Nälsta, Vinsta, Grimsta och Plaisiren. Den sistnämnda var egentligen bara ett större torp, som nu har fått ge namn åt Hässelby-Vällingby konstklubbs utställningslokal ”Galerie Plaisiren”.
Jag tänkte berätta litet om Vällingby och dess omnejd från tidigt 30-tal till 5O-talets början. Berättelsen kommer naturligt nog att handla om de platser som för mig var de centrala under denna tid. Den är inte avsedd att vara något historiskt dokument utan mer en skildring av mina egna minnen och upplevelser. Det finns naturligtvis mycket mer att berätta, än det jag kommer att skriva om – händelser och förhållanden jag inte känner till och sådant som ”sjunkit undan” och som jag, nu 50 år efteråt, inte minns. Det må vara mig förlåtet.
Men låt mig börja från början. Mina minnen från tidigt 30-tal – då mina föräldrar flydde Stockholm för att bosätta sig på landet – måste naturligt nog bli fragmentariska eftersom jag då bara var 4-5 år gammal. På den tiden låg ett litet vitt reviterat hus (Johannelund) på den plats där Konsumentverket nu ligger på Sorterargatan 26. Det ända som idag minner om den tiden är en vid infarten till Konsumentverket bevarad ek under vilkens ”djupa grönska” vår familj under sköna sommardagar åt både frukost och middag. Pappa hade ställt i ordning en underbar uteplats just under den eken.
Västerort var på den tiden rena vischan. Bygden dominerades av Hässelby gård med sitt 1600-talsslott (uppfört 1647 av riksskattmästare Gustaf Bonde). Mitt barndomshem hade förmodligen långt innan vi flyttade dit, varit bostad till någon tjänsteman på godset men användes inte längre som tjänstebostad. Huset stod alltså tomt och vi fick hyra det för 30 kronor i månaden. (Kuriöst nog höjdes aldrig hyran under den nästan 20 år långa tid som mina föräldrar bodde där.)
Med den tidens mått var Hässelby gård ett storgods. Greveätten Bonde ägde godset fram till 1931 då mark och skog såldes till Stockholms stad (som det hette då). Bonde arrenderade sedan godset fram till 1953 då ägorna började exploateras för förortsbebyggelse.
Gården förvaltades av en inspektor som hade ett dussintal underställda. Där fanns en rättare som hette Robert Dunberg som var förman för dels ett antal statare som med sina familjer bodde i statarlängan (bevarad, troligen kulturmärkt) året om, dels ett antal säsongsarbetare som jobbade på gården under vår, sommar och höst.
Gården hade en stor ladugård (numer bl.a. bilverkstad) med 100-talet mjölkkor. Där härskade Johan, ja, han hette egentligen Johansson men kallades allmänt för Johan. Arbetet i ladugården hade underlättats betydligt sedan man skaffat mjölkmaskiner men vid en jämförelse med våra dagars anläggningar var det ett hårt jobb. Alla kor måste eftermjölkas och det gjorde statarfruarna, som också fick hjälpa till med mockningen. Redan på den tiden använde man traktor på gården men till de flesta körslorna användes gårdens åtta arbetshästar.
Gården höll sig också med egen skogvaktare, August Andersson, som vi ungar kallade ”busklusen” (frid över hans minne). Han bodde i en liten röd stuga strax bakom slottet mot sjön räknat och den står fortfarande kvar.
I slottets flygeltorn bodde Edvin Öhlin med sin familj. Han var trädgårdsmästare och skötte trädgårds- och parkanläggningarna. Till trädgården hörde flera växthus, ett stort område friland och många bärbuskar och fruktträd. Den fick under bär- och frukttiden inte bara besök av gårdens ungar utan även av högst tillfälligt ditkomna fruktälskare. Besöken blev i allmänhet ganska kortvariga för trädgårdsmästaren höll god uppsikt över sina domäner (frid även över hans minne).
På gården fanns naturligtvis också ett antal ekonomi- och andra byggnader, spannmålsmagasin (nuvarande Galerie Plaisiren), vagnslider, smedja och gamla svinstior som stod tomma. Utefter nuvarande Lövstavägen mitt emot där brandstationen nu ligger låg en jättestor loge och en timmersågsbyggnad. Det fanns med andra ord gott om otillåtna lekplatser för gårdens och omgivningens ungar.
Namnet Vällingby var åtminstone för oss ungar enbart förknippat med skolan. Vällingby småskola, som är avbildad på en av samlartallrikarna Domus Vällingby säljer, var 1936, då jag började inhämta boklig kunskap, inte bara småskola utan även folkskola, en så kallad B-skola.
De flesta ungarna som gick i skolan kom från Hässelby Gård. Det var trädgårdsmästarens Olle, Marianne (Lalla) och Sune (Sumpas) Öhlin, ladugårdsförmannens Alvar (Avve), George (Jojje) och Roland (Rolle) Johansson, rättarens dotter Elsy Dunberg, stataren Halls spelgalna söner George, Gösta, Gunnar och dottersonen Stig (de spelade poker i tid och otid), Stig (Stickan) Svensson också han son till en av statarna på gården. Och så var det mina två systrar Ulla och Åsa.
Åldrarna varierade från 7 upp till övre tonåren. Av de skolkamrater som inte bodde på Hässelby Gård minns jag bara en, Lasse Strandell, en glad och pigg rödhårig grabb, som bodde i Oljeberget, en liten stuga som låg mellan Grimsta och Kanaan.
Vi Hässelbyungar hade för det mesta sällskap till och från skolan. Vägen från Hässelby Gård till Vällingby började kan man säga ungefär där Kirunagatan mynnar ut i rondellen vid Bergslagsvägen. På båda sidor om skolvägen låg stora gärden och beteshagar för gårdens många kor. Fornkullen – som den nu heter – kallade vi Iskällarbacken, därför att det i den västra delen av kullen låg en gammal isstack, där man förr under den varma årstiden förvarade stora isblock. De hade under senvintern sågats upp ur Mälarens is och grävdes ned i sågspån som fungerade som isolering mot sommarsolen. Isen användes bland annat i ladugården för kylning av mjölken.
En inte så sällan förekommande uppmaning av våra mammor ”Gå raka vägen till skolan” var en praktisk omöjlighet för vägen var allt annat än rak men uppmaningen syftade på, att vi inte skulle sinka oss med en massa hyss. Som alltid, när ett gäng småungar är tillsammans, blev det en del lek och stoj utmed vägen till ”plugget”. Sista biten fick vi oftast springa för att hinna i tid.
I själva Vällingby fanns inte många hus på 30-och 40-talen. Utöver skolan fanns bara ett fåtal mindre kåkar där det bodde några gamla gummor och gubbar, som jag minns dem.
Skolhuset var byggt i tre våningar. I bottenvåningen fanns naturligtvis skolsalarna, den kombinerade garderoben och gymnastiksalen och träslöjdsalen. Från entrén räknat låg till vänster småskolan (l:a och 2:a klass) klassrum och följaktligen storskolans (3:e till och med 7:e klass) till höger. Slöjdsalen låg vägg i vägg med storskolans klassrum. På andra våningen bodde läraren i storskolan Murre Möller (han hette faktiskt Murre) och hans gamla mor. Om småskolslärarinnan, Asta Wallgren, bodde på andra eller tredje våningen minns jag inte i dag.
Antalet barn som gick i skolan var få. I småskolan var det nog inte fler än 6-8 stycken och i storskolan gick 14 ungar när jag började i tredje klass. Att undervisningen inte kunde bli av speciellt hög kvalitet är självklart då det bara var en lärare för de fem klasserna i storskolan.
Många minnen är förknippade med skolgången i Vällingby men den här berättelsen skulle aldrig ta slut om jag skrev om allt. Jag vill bara nämna en detalj som på den tiden väckte en viss munterhet hos mina kamrater i Solhems skola dit jag och de flesta andra flyttade från och med hösten 1939. På schemat i storskolan fanns ämnet trädgårdsskötsel. Murre Muller hade anlagt ett antal grönsaksland, blomrabatter med mera och dessa fick vi skolungar sköta. Han slog på så sätt ”två flugor i en smäll”, vi fick lära oss sköta en trädgård, han fick sina trädgårdsland skötta utan att han själv behövde anstränga sig.
Att nuvarande Vällingby med omnejd var en talen utpräglad märktes jordbruksbygd givetvis mest under 30- och 40-talen märktes givetvis mest under vår, sommar och höst. På våren vaknade bygden upp och sjöd av liv. Då skulle grunden läggas för höstens skördar. Många arbetade från tidig morgon till sena kväll. Rättaren, Robert Dunberg, kallade samman manskapet genom att ringa i den så kallade vällingklockan, en kyrkklocka i miniatyr, som var upphängd i en ställning i stalltaket. I klockan fanns ett rep fastknutet som hängde ner utefter stallväggen. När rättaren drog i repet och klockan klämtade började dagens arbete.
Under sommaren hände det, att vi ungar också deltog i ”arbetet” på Hässelby gård. Det vanligaste var kovallning. Korna fick ibland beta på områden som inte var inhägnade. Det var ett roligt jobb. Under ”arbetstiden” kunde vi sysselsätta oss med mycket som ungar tycker är roligt – klättra i träd, kreta (tälja) barkbåtar, göra slangbellor och pilbågar och mycket annat. Kor är, som Du säkert vet, ganska beskedliga varelser, så det var inte särskilt många ”ingripande” vi behövde göra under arbetspasset. Själva jobbet låg i att mota ut dem till den plats där de skulle vara under dagen och därifrån på kvällen. Vi kände oss betydelsefulla och det var både spännande och märkvärdigt att, som de andra ”gubbarna”, som jobbade på gården, få ha matsäck ned sig och sitta i något skogsbryn och äta frukost och middag. Korna var som sagt snälla, rörde sig knappt ur fläcken på hela dagen.
Andra uppgifter kunde vara att för en mindre slant hjälpa trädgårdsmästaren, Edvin Öhlin, att hålla frilanden rena från ogräs – vi hade ju fått utbildning i den svåra konsten av Murre Möller i skolan. Några år ”satsade” inspektorn på att odla rovor och landen behövde gallras. Vi fick 10 öre raden och raderna var vad jag minns 75 meter långa. Den som gallrat rovor förstår, att vi inte kunde grundlägga någon större förmögenhet på det betinget.
Vi ungar var inte medvetna om, att vi vid en jämförelse med våra jämnåriga i upp stan, var privilegierade som fick växa upp i nära kontakt med djur och natur. Under hela sommarlovet kunde vi ägna oss åt det vi tyckte var roligt. Det fanns alltid något att göra och fantasi fanns i överflöd. Tröt den någon gång gick eller cyklade vi till Mälaren och badade. Där Maltesholmsbadet nu ligger låg ett ställe som vi kallade Sjöträdgårn. Men vårt badställe låg exakt där det i dag finns en mindre båthamn strax intill kraftvärmeverket. Vägen dit, som bara var en stig, gick på den tiden genom ett skogsområde. I det området ligger nu Hässelby Strand.
En dag, det var under höbärgningen, hände något jag minns mycket väl. På den tiden hade man inte råd att skaffa en cykel till varje unge i familjen. Mina systrar och jag hade fått en gammal damcykel som vi lärde oss cykla på. Vi hade målat den – av någon anledning – brandröd och därför döpt den till Brandkåren.
Den här dagen hade jag varit och badat med några av mina kompisar och var på väg hem. Vägen gick förbi ladugården vars övervåning användes till höskulle. Gården karlar höll på att köra in hö och för att få upp höet på skullen använde man en travers. Innan man lastade höet ute på gärdena la man ut två grova rep tvärs över flaket på vagnen som försetts med en från flaket utstående ram. Detta för att bredda vagnen vid hökörning. När man lastat höet la man om repen som höll ihop lasset under transporten. Repändarna var försedda med krokar och när man sedan skulle hissa upp lasset kopplade man krokarna i särskilda fästanordningar som fanns på den nedsänkta traversen. Hade allt gått rätt tillväga, så skulle det här hölasset fint och elegant seglat till väders och in på skullen som så många hölass före det. Men, av någon anledning, hade en eller ett par av repen blivit trädda under den utstående ramen, vilket fick till följd att inte bara höet utan även vagnen och hästarna förlorade kontakten med moder jord en kort stund. Fästena brast och allt föll ner. Hästarna blev vettskrämda och började skena.
Nu var det så, att jag lagt ifrån mig Brandkåren i ett dike på andra sidan vägen medan vi grabbar stod och tittade på när lasset skulle hissas upp. Hästarna gjorde en sväng men inte tillräckligt tvär för att hålla sig på vägen. Frustande rusade de ned i diket med resterna av vagnen i släptåg. Allt gick så fort, Brandkårens saga var all!
Slut!
