Flytten till Kvarnviken

Historien är berättade av Sven Mellström under 2007. Nedskrivet och sammanställt av Björn Mellström.

När jag i min barndom bodde i Sundbyberg, Lilla Alby, så var jag på somrarna nere hos mina kusiner i Sörmland vid Tuve Kvarn. Jag var väl sommarbarn där flera somrar hos min faster Amanda och min kusin Oskar, som var mjölnare i Tuve Kvarn. De hade även ett litet jordbruk med några kor och lämnade mjölk till mjölkcentralen. Jag tyckte att Oskars liv där vid kvarnen var smått fantastiskt. För det första så var det så vacker bygd där, det var otroligt vackert i den dalgången där Tuve Kvarn ligger. Kvarnen hade två vattenhjul och en såg med ett vattenhjul också, där man sågade timmer. Kvarnen var väldigt gammal, kanske från 1600-1700-talet. Det var en så kallad tullkvarn där man tog betalt genom att tulla lite av bondens säd. Det fanns vissa mått för det och så fanns det lådor som man tömde säden i som sedan maldes och såldes.

När jag blev äldre sedan så blev det krig och elände. Min kusin Oskar blev naturligtvis inkallad som alla andra. En sommar när jag var där nere så blev han inkallad, jag var väl då 14-15 år gammal och jag hade lärt mig lite om kvarnen. Jag kunde då mala gröpe som djurfoder, mest till grisar. Brödsäd vågade jag inte ge mig på, men Oskar hade en bror, Åke, som kom hem och malde brödsäden på kvällarna. Jag fiskade även kräftor i dammen och sålde i Nyköping. Det var en gammal farbror där som åkte in till Nyköping varje fredag eller lördag och sålde kräftorna som vi hade fiskat. Det var väldigt gott om kräftor i den där ån.

Det fanns även en liten kraftstation lite längre upp i ån, Lilltuve, som levererade ström till Veda Säteri, Tuve och några andra hus runt omkring. Den kraftstationen drevs med en vattenturbin och byggdes nog i slutet av 30-talet, så den var då ganska modern. Jag minns en höst när vi satt hemma på kvällen, mörkt och regnigt var det och lyset började fladdra. Jag förstod vad det var för fel, det var löv för gallret som satt vid turbinens vattenintag. Så jag fick gå ut med en fotogenlampa och en kratta och ta bort löven som hade stoppat upp vattnet, för hela Veda Säteri med ett 20-tal anställda hade ju ström från kraftstationen.

Sedan kände min pappa mjölnare Hallgren i Kvarnviken. Mjölnare Hallgren hade cancer och var väldigt dålig så han funderade på att överlåta arrendet på Kvarnviken på någon annan. Både jag och min pappa var väldigt intresserade men vi båda jobbade på Ernst Nilssons Bilfirma på motorrenoveringen på den tiden. Men jag slutade där och åkte ner till Tuve Kvarn och lärde mig lite mera. Sedan övertog vi arrendet på Kvarnvikens Kvarn den 14 mars 1945. Pappa hade jobbet kvar i staden och det var jag som malde.

Vi hade nog räknat med att det skulle vara lite mer lönsamt med kvarnen. Jag minns att vi hade problem med ekonomin, arrendet som skulle ut och skatter. Sen var det kristid med ransonering på mjöl och bröd och det maldes en hel del svart, utanför ransoneringen. Det blev ju lite extraförtjänst. Statarsystemet upphörde också på sommaren 1945 och då blev det betydligt mindre att mala eftersom de anställda på gårdarna då fick ut sin lön i pengar istället för i natura, med säd, mjölk och ved med mera som tidigare. Säden skulle ju malas och det var mycket folk på landet på den tiden, en gård som idag drivs av bonden och hans fru kunde det finnas 7-8 eller flera statarfamiljer på. Alla skulle ju ha mat så det var stora lass som kom när det var löning på gårdarna. Det fortsatte ett tag efter att lönesystemet gjordes om för det var ju lönsamt att åka till kvarnen själv på grund av ransoneringen. Man kunde ju mala i princip hur mycket som helst. Man vågade mala lite mer, de här mallicenserna skickade man med bönderna när de åkte hem så de kunde komma igen ett par veckor senare och mala igen på samma licens.

Jag minns också en gång när kontrollanten kom cyklande. Bilar var ju ovanliga på den tiden, de som fanns gick på gengas men de var inte så många. I alla fall så kom kontrollanten och skulle kontrollera mallicenserna. Jag hade ett par statarlass på gång, från Riddersvik på en 1500 kilo säd som jag hade på valsstolen och ett lass mjöl som stod på utlastningen som vi sade i gamla spannmålstorken, på 1000 kilo som skulle ut till Malmvik. Men jag hade bara mallicens på det som skulle till Malmvik. Min pappa var hemma som tur var så han tog hand om den här kontrollanten. Jag stod där och undrade hur jag skulle bära mig åt men som tur var så kom Malmvik med sin lastbil och skulle hämta sitt statlass. Så jag sade åt chauffören att jag behåller mallicensen, den skickar jag sedan för jag har kontrollanten här och jag behöver licensen och det gick ju bra. När pappa och den här kontrollanten kom ner efter att ha druckit kaffe och kask hade de nog också druckit så de var på bra humör, så stod jag där och malde Riddersviks säd. Kontrollanten frågade efter mallicensen så jag tog fram Malmviks licens och sade att det här är från Malmviks Gård och jag kan inte veta exakt hur många kilo det är på valsen nu. Det är nog bra svarade kontrollanten. Så den gången klarade vi oss tack vare att Malmvik kom så lägligt och hämtade. Vi lastade det lasset med en väldig fart så de hann åka innan kontrollanten kom ner igen.

Sedan minskade det med kvarnjobbet mer och mer, man malde bara till de närmaste gårdarna. Jag lärde känna en bondson från Järvafältet, Ellert Wallin. Hans föräldrar hade Stor Tensta Gård. Det hade varit mycket tragedier i den familjen, bland annat så hade hans mamma råkat stoppa armen i ett tröskverk så hon hade bara en arm. Hans pappa hade några år innan jag kom till Kvarnviken ramlat ner i en brunn och drunknat. Så Ellert var ensam bonde på gården och kom och malde i Kvarnviken. Vi var ungefär lika gamla så vi hade en del att prata om. Ellert berättade en gång att hans farfars farfar tror jag det var hade varit mjölnare i Kvarnviken, i den kvarn som fanns innan den nuvarande, vid mitten av 1800-talet. När han hade tillträtt i Kvarnviken så kom han från någon väderkvarn uppe vid Veckholm på andra  sidan av Björkfjärden. När han flyttade så snickrade han ihop en kälke som han lastade bohaget på och drog kälken tillsammans med sin familj över isen till Kvarnviken. Troligen så flyttade de i början av mars, det var ganska vanligt på den tiden. Det fanns på den tiden krogar utmed farlederna till Stockholm där sjöfarare lade till för att sova, äta och dricka. Bland annat så fanns det en krog uppe vid Skeppsbackasundet på Dävensön och sedan var det en krog på Kalvudden i Hässelby. Där övernattade säkert den här familjen. Det var nog en fantastisk bedrift att våga sig ut på Björkfjärden med familjen på vårisarna. På den tiden, vintertid, så var det lite dåligt med kommunikationerna. Man åkte häst och släde och på somrarna så gick båtarna. Men på vintern så gick inga båtar utan man färdades med häst och släde när man skulle till staden och sälja sina lantbruksprodukter.

Mjölnare Wallin slutade sedan i Kvarnviken och blev mjölnare i en liten kvarn vid Illerbäcken på Järvafältet. Så småningom så tog släkten över Tensta Gård. Jag har nu inte längre någon kontakt med Ellert. När man byggde bostäder på Järvafältet så rev man Stor Tensta Gård. Ellert köpte ett hus i Spånga centrum där han bodde med sin fru. Han arbetade sedan åt Stockholms Elverk.

Min mjölnarbana slutade 1950, kanske att jag malde någon påse 1951 men sedan var det slut.