Kvarnvikens kvarn är Stockholms äldsta ännu malande kvarn. Det var Knut Ljunglöf, som lät bygga den år 1882. Andra samtida större kvarnar i Stockholm var Eldkvarn (1805-1906), Victoria ångkvarn (1870-1910) och Saltsjökvarn (1890-1988). Alla dessa var ångdrivna, utom Kvarnvikens kvarn som hade fördelen av att kunna drivas med vattenturbin. Kvarnvikens kvarn var mycket modern när den byggdes.
Knut Ljunglöf ägde mycket mark i Västerort, bland annat Råcksta, Vällingby, Lilla Ängby och Beckomberga gård. Dessutom ägde han Skå-Edeby och Tuna gård på Färingsö. Det saknas dokumentation från den här tiden, men det är rimligt att Ljunglöf använde Kvarnvikens kvarn för att mala säd åt sina gårdar, och tack vare vattentillgången fick han en konkurrensfördel genom låga energikostnader.
Råcksta Träsk var betydligt större på 1800-talet, men vattnet räckte ändå inte alltid till att driva kvarnen, så redan från början fanns det reservkraft. Först en ångmaskin, sedan en tändkulemotor och därefter en elmotor på 50 hästkrafter (38 kW), när elektricitet drogs fram till Kvarnviken 1943. Numera drivs kvarnen med en dieselmotor när vattennivån i dammen är för låg.
Våren 1945 tog Per-Erik Mellström och sonen Sven över arrendet och drev kvarnen fram till 1950. Föreningen Museet Kvarnvikens Kvarn och Såg startade 1984 och driver kvarnen som ett levande arbetslivsmuseum.
Kvarnen och dess omgivning är nästan i samma skick som när den byggdes. Men några förändringar har skett som gör att vi kan parata med tre generationer. Den första Kvarnviken I som varade 1882-1927, därefter Kvarnviken II 1927-1950 då kvarnen lades ner, och nu slutligen dess nya funktion som museum, Kvarnviken III från 1984 fram till idag.
Malning av säd till mjöl
När säden kommer till kvarnen är den tröskad, det betyder att sädeskornen har tagits ur axen. Det första som händer i kvarnen är att säden körs genom rensverket. Där rensar man bort diverse skräp, som kommer med vid tröskningen, samt avlägsnar sädeskornens skägg, spetsen och en del av grodden. Det innebär att man slipar bort delar av grodden samt en del borst på kornen som man inte vill få med i mjölet.
Därefter mals säden med kvarnstenar till mjöl. Då får man ett fullkornsmjöl som är malt av hela sädeskornet. Av vete får man grahamsmjöl, och av råg får man rågmjöl.
Om man sedan siktar grahamsmjölet så får man vetemjöl. Då har man tagit bort kliet, det vill säga sädeskornets skal. Man får då ett kärnvetemjöl som bara innehåller sädeskornets kärna.
Det finns många olika sorters mjöl. De sorter som vi brukar tillverka och sälja i Kvarnviken idag är grahamsmjöl, rågmjöl, vetemjöl och kli.
Sammalning. Vid sammalning behövs i regel endast en passage genom kvarnstenarna. Stenarna justeras då in med ett litet spelrum, så kallad platt malning. Därigenom förvandlas även en del av skaldelarna, kliet, till mjöl. Mjölet blir då mörkt.
Högmalning. Önskar man helt avskilja kliet, sker malningen i etapper, varvid stenarna till en början hålls längre isär. Mjölet blir då ljust.
På kvarndagarna använder vi sammalning av mjölet vi producerar, eftersom det är mindre tids- och arbetskrävande.
Om vi tar in 1000 kg säd i kvarnen, kommer 20-25 kg rensas bort som skräp i rensverket. När vi sedan mal så går det åt ca 10 kg för att fylla upp stenparet. Om vi mal grahamsmjöl eller rågmjöl, som alltså inte siktas, så blir det i princip inget spill. Utbytet är alltså nära 100% efter att stenparet har fyllts upp. Däremot kommer vetemjöl som siktas ge ganska mycket kli. På en kvarndag har vi inte tid att mala om kliet, så utbytet på vetemjölet är knappt 50%. Det blir alltså lite mer kli än mjöl. Det varierar dock lite på olika partier säd, eftersom kornstorleken påverkar hur mycket skal som finns i förhållande till kärna. Det går att mala om kliet minst en gång. Då brukar utbytet stiga till ca 60-65%. Men då behöver de olika partierna mjöl blandas ihop efteråt i blandningslådan för att få en jämn kvalitet. Det hinner vi idag inte med på kvarndagarna.
Det kli som inte sälj på kvarndagarna skickas tillbaka till gården och används som djurfoder.
Ekologisk säd. Den säd vi mal i kvarnen är ekologisk och KRAV-märkt. Mjölet vi säljer innehåller inga tillsatser eller konserveringsmedel och har en kortare hållbarhetstid än mjöl med tillsatser. Därför är våra mjölpåsar märkt med ett bäst före datum. Mjölet är som bäst första veckorna efter malningen. Förvara mörkt och svalt.
Vindsvåningen
På kvarnens vindsvåning lastade man in säckarna med säd. Här kunde det förvaras många ton säd. Sedan tömdes säckarna i påfyllningstrattarna till de olika maskinerna som står i mellanvåningen. Här på vinden finns bland annat elevator, rensverk, planskikt och säckhiss.
Rensverket är en spets- och skalmaskin som avlägsnar sädeskornens skägg, spetsen och en del av grodden. Den tar även bort smuts och damm från säden innan malning. Maskinen är tillverkad i USA. En likadan maskin finns också på mellanvåningen.
Plansikten består av två självständiga siktsystem vardera sammansatta av sex ovanpå varandra placerade siktramar genom ett gemensamt ramverk, som är upphängt i taket med stållinor. Siktens rörelse åstadkoms genom rotation av en excentriskt lagrad vikt. Skitramarna är försedda med siktduk av olika grovlek, så att man med hjälp av en enda sikt kan få mjölet uppdelat i flera produkter av olika grovlek.
Plansikten arbetar tillsammans med valsstolen, som sattes in efter år 1916.
Elevator går från källarvåningen till vindsvåningen. Används för transport av mjölet efter malning tillbaka upp till vindsvåningen för siktning. Den består av en rem med ett antal plåtskopor som roterar inuti två trummor av trä.
Triören rensar säden från främmande sädeskorn, ogräsfrö och sönderslagna kärnor.
Nöt tar bort skalen från kornen vid tillverkning av korngryn.
Säckhiss. Med säckhissen lyfts säckar med mjöl från källarvåningen upp till vindsvåningen.
Mellanvåningen
På mellanvåningen finns de flesta av kvarnens maskiner, bland annat tre stenpar (kvarnar), valsstol, tre centrifugalsiktar, klämvalsstol, havrekross, rensverk och grynverk.
Stenpar (kvarnstenar, själva kvarnen). Varje kvarnsten består av ett stenpar: löpare och liggare. Löparen är den övre stenen som roterar med 140-160 varv per minut. Dessa stenpar är tillverkade av konststen. I mitten av löparen finns ögat, där säden matas ner. I ytterkant på löparen sitter jagaren som tar med sig den malda säden till utkastet. Avståndet mellan stenarna regleras med lättverket. Över stenarna står stenkaret (en trumma av trä), och ovanpå detta finns en matareinrättning som matar fram säden i en jämn takt.
I valsstolen sker malningen mellan två valsar av stål, som roterar mot varandra med något olika hastighet. Maskinen är tillverkad i Darmstadt, Tyskland. Valsstolen, med tillhörande plansikt på vindsvåningen, ersatte ett av stenparen efter år 1916. Valsstolen ger ett bättre utbyte (mer mjöl) med mindre arbete. Förmodligen kunde denna valsstol, tillsammans med plansikten, producera samma mängd mjöl som alla de ursprungliga fyra stenparen.
I centrifugalsikten siktas mjölet efter malning. Den består av en roterande trumma klädd med siktduk (i bilden är siktduken borttagen.) I kvarnen finns tre dubbla centrifugalsiktar, två är tillverkade i Dresden, Tyskland, och är ursprungliga. Vi vet inte vem som tillverkat det tredje siktparet, men det har märkning på danska.
Klämvalsstol används till förkrossning av säden innan malning i valsstol.
Rensverket är en spets- och skalmaskin som avlägsnar sädeskornens skägg, spetsen och en del av grodden. Den tar även bort smuts och damm från säden innan malning. Maskinen är tillverkad i USA. En likadan maskin står på vindsvåningen.
Havrekross krossar havre till hästar.
Grynverket används för tillverkning av korngryn.
Källarvåningen
Hit ner i källaren kommer det färdiga mjölet.
I källarvåningen finns vattenturbinen som driver hela kvarnen, när det finns tillräckligt med vatten i sjön. Turbinen får sitt vatten från turbintuben. Här finns också kvarnverket som överför kraften till maskinerna i kvarnen. I källarvåningen finns triören, och här står också en blandningslåda.
Triören rensar säden från främmande sädeskorn, ogräsfrö och sönderslagna kärnor.
Vattenturbinen är tillverkad av James Leffel i Ohio, USA, på 1870-talet. Det är en Francisturbin med fasta skovlar på löphjulet, och ledskivor som justerar kraftuttaget. Den är på cirka 35 hk (26 kW), och varvtalet cirka 350 varv per minut. Fallhöjden från dammen, vars vatten leds via turbintuben, är cirka 10 meter.
Turbintuben är ett slutet rör som leder vattnet från dammen till turbinen. Den första tuben i Kvarnviken som tillverkades 1882 var av trä och låg troligen ovanpå marken. Den nuvarande tuben har en diametrar på cirka 60 cm och är dragen under marken. Den är av cement och tillverkades omkring 1900 av Skånska Cementgjuteriet (numera Skanska). Den stenlagda ränna som leder från kvarndammen ner till kvarnområdet leder bort överskottsvatten från dammen och används alltstå inte för att driva kvarnen.
Kvarnverket kallas de axlar, remskivor, lager och kugghjul som överför kraften från turbinen till maskinerna i kvarnen. Kugghjulen i växlarna är av gjutjärn. På det ena hjulet är kuggarna av gjutjärn medan det andra hjulet har kuggar av trä. Det ger en låg ljudnivå i kvarnen och växlarna behöver inte smörjas. Lagren är glidlager tillverkade av brons. Kvarnverket är tillverkat av Bolinders Mekaniska Verkstads AB som då låg vid Klara sjö på Kungsholmen.
Blandningslåda används för att blanda mjölet till en jämn kvalitet, när man mal och siktar spannmålet i flera steg. Det gör man för att utnyttja spannmålet maximalt och få så lite spill (kli) som möjligt.
Elmotorn i kvarnen. Kvarnvikens Kvarn har alltid haft reservkraft eftersom vattenmängden i Kvarnsjön (Råcksta träsk) alltid varit för liten för kvarnen året runt. Från början fanns det en ångmaskin och sedan en råoljemotor. Elmotorn installerades 1943 då elektricitet drogs fram till Kvarnviken. Motorn är tillverkad av Elektriska Aktiebolaget Eck i Partille. Effekten är på 50 hästkrafter (38 kW). Tillverkningsåret är okänt. Motorn var tidigare installerad i maskinhallen, det rum där ångmaskinen och dieselmotorn idag står.
Maskinhallen
I maskinhallen står ångmaskinen och den dieselmotor som idag driven kvarnen. Här har tidigare också elmotorn stått. Ingen av dessa maskiner är ursprungliga.
Dieselmotorn är en ombyggd traktor av märket Bolinders diesel.
Kvarnvikens Kvarn hade en ångmaskin som reservkraft redan från början, 1882. Vi vet inte så mycket om denna maskin, mer än att det var en lokomobil. Den monterades ner 1916 och ersattes. Förmodligen till den tändkulemotor som i sin tur ersattes med en elmotor 1943, när det drogs fram ström till Kvarnviken.
Den nuvarande ångmaskinen tillverkades 1922 på Djurgårdsvarvet i Stockholm. Det är från början en sjömaskin som var avsedd att sitt i en båt, men har stått i förråd som reservmaskin. Den köptes av föreningen år 1994 och monterades i kvarnen.
Maskinen är en compoundmaskin och har 2 cylindrar. Den är på cirka 40 hästkrafter och har ett varvtal på cirka 250 varv per minut. För närvarande har vi inte någon fungerande ångpanna och därför kan vi tyvärr inte använda ångmaskinen.
Magasinet
Magasinet användes för att lagra den säd som skulle malas, och det mjöl som var malt. Från magasinet går en transportör där säd från magasinet kunde matas direkt till kvarnen. Magasinet är klätt med galvaniserad plåt tillverkad i England. Plåten är original.
Leveranser till och från magasinet skedde med häst och vagn från gårdarna i Västerort, eller med båt från Mälaröarna.
Bilden ovan är tagen i Tuve kvarn på 1930-talet då Sven Mellström (till höger i bild) fick sin mjölnarutbildning av sin farbror Oskar Mellström (till vänster i bild). Vi vet inte namnet på mjölnardrängen i mitten.
Sågen
Sågen byggdes redan från början, och var ett sätt att utöka kvarnens funktion. Drivningen av sågen sker med samma kraftkälla som kvarnen. Bilden under visar spånelevatorn som matar ut sågspån från sågen.
